Tag Archives: recension

Planet 51 (2009)

Posted on by
Reply

Rolig alienfilm i en tvärtomvärld

Lite oväntat släpper Tristar Pictures ned en datoranimerad film på oss. Detta är inte deras vanliga område när det gäller filmproduktion och resultatet blir förvånansvärt bra faktiskt! På Planet 51 finner vi Lem, en kille i tonåren som har fått jobb på det lokala observatoriet. Samtidigt är han kär i granntjejen men har aldrig riktigt fått upp modet att göra något åt det.

En dag, när hans farsa grillar lite svävande hamburgare blixtrar det till i himlen och ned kommer Chuck Baker, astronaut från USA. Då hela samhället är itutade att utomjordingar är av ondo i och med den populära sci-fi-filmserien Humaniacs, tror givetvis alla att Chuck är där för att förslava hela planeten och han blir inte direkt bemött med glädje. Lem förstår annat och försöker hjälpa Chuck så gott det går att undkomma militären och ta sig tillbaks till sin rymdkapsel.

Planet 51 är en liten ordvits med det berömda området Area 51 i USA som är känd för att husera mystiska saker och då främst utomjordiska kopplingar. Denna populärkulturella referensen är enbart en av många vilket lyfter filmen väldigt mycket. Man sitter med antennerna utfällda och bara letar efter nya referenser vilket gör upplevelsen himla rolig. Allt från Star Wars till Terminator refereras. Den mest uppenbara är en hund som är en liten alien från Alien-filmerna.

Vidare befinner sig Planet 51 i 50-talets USA rent utvecklingsmässigt vilket speglas gott och väl. Det var även under den eran som alla B-filmer kom som målade upp hotet utifrån i och med kalla kriget. Det var allt från stora myror till utomjordingar. Detta görs det också parodi på och det är lite detta som är kärnan i det hela, att en främling kommer till stan och automatiskt tror man att den är fientlig, vilket vi lär att den inte är i slutänden.

That’s a funny place to have your antenna at

I det stora hela är Planet 51 väldigt charmig förutom på den punkten att karaktären Chuck Baker kan vara lite väl ”airhead” vilket är synd. Annars är det en rolig film att se.

Recensioner på andra ställen:

Capitalism: A Love Story (2009)

Posted on by
Reply

Kapitalismens högborg får sig en törn

Michael Moore har varit i farten igen och denna gång ger han sig på ett försök att försöka förklara varför världen föll i lågkonjuktur och allt beror på USA och de girigas högborg. Filmen tar sin början med att berätta några historier om folk som råkat illa ut. Hårt arbetande amerikaner som bara gjort rätt i från sig hela sitt liv blir nu bestulna på både egendom och stolthet. Allt är noga uträknat av de onda makter som styr i USA sedan länge och de kan stavas ”banker” tillsammans med dess lakejer som inte har någon moral eller etik i kroppen. De vill bli så rika som möjligt. På den premissen designas ett system som försätter gemene amerikan till avgrundens kant av fattighet. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare.

Ända sedan herr Moores genombrott med filmen Bowling for Columbine som dessutom vann en oscar för bästa dokumentär har han tagit på sig det ena Bush-kritiska projektet efter det andra. Med detta har han även väckt ont blod hos sina fiender som besinningslöst försöker pricka hål i hans dokumentärer och de påståenden han lägger fram.

Capitalism handlar alltså om kapitalismens högborg, att det är roten till all ondska och att det är något som måste avskaffas i sin nuvarande form. Moore är väldigt skicklig att använda sin humor och ironi för att föra fram sitt budskap. Dock har man en känsla av att det blir lite för mycket av det goda och han kör samma stil i sin berättarteknik sedan Bowling for Columbine. Den är effektiv, budskapen slår smärtande igenom men det är väldigt mycket förenkling, mycket svart och vitt samt tidvis rätt rörigt berättande.

För varje scen som spelas upp för mina ögonen analyserar jag ett steg längre och har inställningen ”Vad är fel på Moores resonemang i den här scenen?”. Dokumentärer är till för att väcka debatt och att få en att fundera och visst får man sig en funderare över hur det faktiskt är ställt i USA och dess ekonomi, vilka som drar i trådarna och om det verkligen är så här illa.

I refuse to live in a country like this, and I’m not leaving.

Hans sätt att berätta är slagkraftigt och för en sån här filmen måste det ske en förenkling eftersom det handlar om ekonomi vilket inte är allas favoritämne. Det är svårt att relatera till alla tekniska termer som kastas mot en och det är nätt och jämnt att man hänger med på hans brödsmulespår när han försöker nå fram till att en väldigt massa är Georges Bush fel. Konceptet börjar faktiskt bli lite uttjatat och det är dags för herr Moore att finna nya infallsvinklar till sina dokumentärer nu när Bush är ute ur spelet.

Recensioner på andra ställen:

Snabba Cash (2010)

Posted on by
2

Genuin svensk gangsterrulle som visar var skåpet ska stå

Jorge inleder filmen med en spektakulär rymning från ett fängelse. Samtidigt håller vår huvudroll JW att desperat försöka leva ett Stureplan-liv han egentligen inte har råd med. Han är en fattig ekonomstudent, bor i studentkorridor, köper billiga skjortor för att ersätta knapparna med lite finare varianter. På väggen i hans studentrum hänger det utdrag ur modetidningar, allt för att försöka visa upp fasaden att han är en bortskämd Stureplan-unge. Samtidigt behöver han pengar för att upprätthålla sitt leverne och fortsättningsvis imponera på sina rika kamrater som inte vet om hans egentliga situation.

Utifrån det här kör han svarttaxi på sidan om för att dryga ut studenttaxan. Det är då han får en möjlighet att tjäna 30 000 SEK för en körning, som visar sig vara mer än enkelt. Härifrån går det käpprätt åt helvete och han dras in i den hänsynslösa underjordiska världen som kretsar kring knark, våld och enbart förlorare.

Jag är normalt allergisk mot svensk filmproduktion för att den blir så tafflig i slutänden. Se bara på Arn-filmerna. Magnifika på papperet men väl på vita duken håller de inte måttet. Samma sak med Göta Kanal-filmerna. Dåliga rullar helt enkelt som inte håller kvaliteten. I och med Snabba Cash har mitt hopp växt igen som fick mig att tänka ”vi kan faktiskt göra film om vi vill”.

Oron var relativt hög att det här skulle bli ännu en 8mm med Paolo Roberto eller Gangster med Mikael Persbrandt, att karaktärerna skulle bli så klyschiga så man kräks. Inte här. Det här känns verkligen genuint på något sätt. Det är smutsigt, folk lever inte direkt flott, alla lurar alla och ingen är värt någonting, förutom högen med pengar som alla har vittring på och vågar gå över lik för att komma över dem. Joel Kinnaman som spelar JW gör en bra insats, han känns bra helt enkelt. Den här rollen och den han spelar i de nya Johan Falk-filmerna känns besläktade på något sätt förutom att JW i den här filmen är allmänt blåögd.

Snabba Cash är en film som känns genuin, att det här verkligen kan ske i vårt samhälle och på grund av detta dras man med i handlingen. För att nämna en klyscha så är den här filmen bra för att vara svensk. Vi har uppenbarligen kunskapen och metodiken för att göra bra film så låt oss köra hårt från och med nu.

Recensioner på andra ställen:

Uppdatering 2010-03-01: Filmen nämnd i en artikel på aftonbladet.se

In The Loop (2009)

Posted on by
Reply


USAs president och Storbritanniens permiärminister är sugna på att iscensätta ett krig.Mitt i soppan finner man ett antal politiker och deras medhjälpare som på diverse bakkanaler försöker reda ut vem som lurar vem och vem man kan lita och inte lita på. Därav titeln »In The Loop« (med i slingan, slarvigt översatt).

Toby Wright är en medhjälpare som precis börjat jobba på ett av departementen inom den brittiska regering. Väldigt snabbt (vi snackar om minuter) blir han indragen i den politiska världen som visar vara mer än glamorös med oräkneliga svordomar och kniven i ryggen på folk (bildligt talat). I och med att en minister inleder hela filmen med att säga att krig inte går att förutse, blir han kanonmat för den amerikanska grupp politiker som vill dra igång ett krig.

Det är en rätt rörigt handling om krig, politiker och så vidare. Dock har det här väldigt lite att göra med en politisk film. Det som är i blickfånget är alla karaktärer som är med. Varenda en är väldigt välskriven vilket skådespelarna lyckas leverera ypperligt. Fotot påminner starkt om The Office-serien så det nästan blir en lite dokumentär känsla som bara bidrar till hela galenskapen som man bevittnar. Det finns otroligt mycket svordomar i den här filmen så det nästan blir löjligt vilket även påpekas av en av karaktärerna.

This is the minister of international development here, he should be talking about… food parcels… not… fucking, arse-spraying mayhem!

Att filmen faktiskt handlar om en slags omröstning i FNs säkerhetsråd glömmer man snart bort. Man vet inte riktigt vad filmen handlar om till slut, man sitter bara och njuter av replik efter replik och hur träffsäkra dem är. Om man gillar stuket på The Office samt massa svordomar i en politisk miljö med mycket ”kniven i ryggen”-twistar skall man definitivt se den här.

Recensioner på andra ställen:

The Cove (2009)

Posted on by
Reply


Denna dokumentär kretsar kring en djurrättsaktivist vid namn Ric O’Barry. Han var en av dem som var pionjärer på att dressera delfiner och specifikt flasknosdelfiner. Han var den grupp som satte 60-talsserien Flipper i rutan vilket ledde till att hela världen ville se delfiner göra shower och kullerbytor för hugande publiker. Sen dess har han slagits för att befria så många delfiner han bara kan och i en by i Japan som heter Taiji begås det en besinningslös slakt på försvarslösa delfiner mellan september och mars varje år. En grupp personer som kallats samman skall dokumentera slakten som omvärlden inte vet om eller vill blunda för och det som dokumenteras är fruktansvärt.

Med Ric O’Barry i blickfånget får man följa hur gruppen planerar och skall dokumentera det som ska leda upp till dokumentärens klimax, alltså slakten på delfinerna. Samtidigt lägger man upp hur delfiner fungerar, att de lever i grupper, kan kommunicera med varandra och framförallt är väldigt intelligenta. Att de är intelligenta i den bemärkelsen att de har ett självmedvetande placerar dem sida vid sida, förutom att delfinerna lever i havet och trivs väldigt bra med det. På det sättet fastställs att det som pågår i byn Taiji är något fruktansvärt, det är alltså massmord som det är frågan om som dessutom Japans regering är med på att mörklägga enligt dokumentären.

En annan aspekt filmskaparna vill få in är den miljömässiga påverkan i form av kvicksilver som vi människor får i oss när det visar sig att vi ändå får i oss delfinkött på grund av fiskindustrins brist på moral. Den sidohandlingen känns lite framtvingad och inte riktigt faller sig naturligt med resten av berättandet. Själva upplägget av dokumentären kanske skulle haft ett annorlunda upplägg där klimax kommer tidigare och att man istället får se konvsekvenserna av slakten.

Ändock anser jag att det är en bra dokumentär som tar upp ett tryckande ämne, både på politisk nivå och hur människan gång på gång får det bevisat för sig att vi är hänsynslöa och inte bryr oss om nånting, så länge du får lite pengar i fickan så är det skitsamma hur de pengarna hamnade där.

Recensioner på andra ställen:

G-Force (2009)

Posted on by
2


En grupp hamstrar och en mullvad utgör en elitstyrka vid namn G-Force vilket ingår i ett inte så pass högprioriterat projekt inom ramen av FBI’s verksamhet. En vetenskapsman, Ben, har kommit på ett sätt att kommunicera med djuren genom en slags universalöversättare och därigenom lyckats träna dessa djur till att bli riktiga spioner som har galna färdigheter inom kampsport och teknik.

Efter ett lyckat första uppdrag där gnagarna kommer över information om ett projekt som hotar hela världen, försöker Ben uppmärksamma höjdarna inom FBI att detta är det nya sättet att sköta uppdrag, använda små djur helt enkelt. Det visar sig dock att informationen som erfordrats under uppdraget är fel och FBI bestämmer sig för att stänga ned hela alltet samt skicka iväg gnagarna på djurförsök. G-Force blir varse om detta och bestämmer sig för att fly och samtidigt försöka förmå omvärlden att inse att det faktiskt är ett riktigt hot som lurar där ute.

G-Force är väl i princip en genomusel produktion, trots i Disneys regi. Det är ändock en typisk barnfilm och barn uppskattar den nog jättemycket. Samtidigt blir man förundrad över att det ändå är en entitet som FBI inblandad vilket kan förvirra de små liven när de ser filmen. Det känns ändå rätt vuxet att ha självaste FBI som en av pelarna i denna rulle. Samtidigt är det en hel del referenser till andra popkulturella verk såsom Apocalpyse Now! vilket känns rätt skumt. Vilken publik försöker filmen vända sig till? Vi vuxna eller de små barn eller ska det vara en slags blandning? Ungarna kan få det svårt att greppa hela konceptet och de vuxna att filmen blir alltför barnslig.

Juarez: Blaster, don’t drop a pellet.
Blaster: Too late.

Tyvärr tar den ena delen ut det andra och det mesta faller platt. Dock är datoreffekterna väldigt välgjorda och det finns ett par scener som är lite skoja men i det stora hela faller filmen. Jag visste vad jag gav mig in på och i alla fall förväntade mig lite klipskhet i manuset och intressanta karaktärer men icket.

Precious (2009)

Posted on by
Reply


1987 i Harlem finner vi den totala misären för unga Precious där allting som kan gå fel tydligen går fel. Hennes mamma misshandlar henne, trycker ned henne i skiten och sänker hennes självförtroende under vad som är möjligt. Dessutom är hon gravid med sin pappas barn, alltså även ett offer för incest, dessutom hennes andra barn. För att kunna fly verkligheten drömmer hon sig bort till sin fantasivärld där hon är väldigt lycklig och på så sätt försöka hantera den bistra verkligheten.

En dag får rektorn på hennes skola reda på att hon är gravid och hon måste omplaceras till en specialskola där hon hamnar i en klass som drivs av en handfast och optimistisk lärare. Väl där försöker hon så sakteligen få rätsida på sitt trasiga liv.

På papperet ser det väldigt bra ut för att det skall bli en tårdrypande genomgång om hur jäkligt man faktiskt kan ha det. Tyvärr tappar filmen rätt så mycket över hur allt presenteras. Precious fantasidrömmar som man får se lite nu och då bryter så pass mycket med den huvudsakliga storyn att man bara blir irriterad. Visst, det är jättesynd om flickstackaren men det hjälps inte. Vidare är allting bara en enda ond spiral rakt ned där man aldrig riktigt finner någon slags resolution som man kan må bra med. Det kommer så klart en inte helt oväntad glatt slut men den är så pass dåligt balanserad med vad Precious har fått genomlida så man känner sig tom när eftertexterna börjar rulla.

Det som kan vara positivt dock är Precious misshandlande mamma som gestaltas av Mo’Nique. Bra skådespel från henne och är upplagd för en Oscar. Men att filmen är med i ”bästa film”-kategorin känns bara fel. Så bra är inte filmen, den är bara en i mängden och känns allmänt överskattad.

The Lovely Bones (2009)

Posted on by
Reply


Familjen Salmon lever ute i en förort under 70-talet. Susie är en 12-åring som börjar bli lite småvuxen av sig, börjar intressera sig för pojkar och känner mer och mer ansvarskänsla över vardagliga ting. En vacker dag, när hon ska korsa ängen på vägen hem springer hon i sin granne herr Harvey. Herr Harvery har jobbat hårt för han har grävt ett hål i marken som han inrett med lite roliga saker för just barn. Susie, som inte riktigt inser faran eller ens betänker att herr Harvey kan vara av ont påbrå, följer med ned i hålet och det är där han visar sitt rätta ansikte.

Susie blir mördad och det delar familjen helt itu. Hennes pappa Jack (Mark Wahlberg) kan inte släppa att hon är död och samtidigt är Susie i något slags mellanläge mellan Jorden och himlen. Därifrån kan hon förnimma sina nära och kära om att hon ändå är kvar i faggorna på något plan. Det är då misstankarna börjar ticka in på herr Harvey och kommer han att åka fast eller inte?

Varför jag nämner vem mördaren är från början är att man får veta att det är herr Harvey som är det väldigt fort och med det försvinner spänningen. Man kan ju tycka att det är det som filmen ska leda fram till, vem som mördade Susie. Istället får man genomlida en rätt så tråkig process där Susie flänger runt i sitt mellanting-värld där den ena CGI-effekten efter den andra avlöser varandra. Mark Wahlberg har alltid svårt att övertyga och han är ärligt talat inte en så bra skådespelare.

En behållning är att Stanley Tucci som porträtterar mördaren gör ett utomordentligt jobb som sliskig gubbe som står i sitt fönster och tittar ut med iskall blick på folk. Man har sett det förut men det är alltid roligt att se när fler får till det. Utöver det finns det inte så mycket annat förutom snyggt foto men filmen är i regel rätt långdragen och den leder inte direkt till något vettigt slut.

Daybreakers (2009)

Posted on by
Reply


Året är 2019. De flesta är vampyrer, människorna är utrotningshotade och jagade för sitt blod. Trots detta försöker vampyrerna leva som de levde när de var människor, fast nattetid istället plus alla omställningar som råder när man har två små extra vassa gaddar i käften. Det finns bara ett problem, det börjar bli ont om riktigt blod och en bristvaran på livsnödvändigheten för vampyrerna gör så att mer och mer blir desperata.

Mitt i den här soppan finner vi doktor Edward Dalton (Ethan Hawke) som febrilt försöker leta reda på ett substitut till människoblod så att hungern kan stilla de törstande vampyrerna. Han jobbar för en stor koncern under ledning av den penningstinna Charles Bromely (Sam Neill). Försök att få fram substitutet misslyckas inledningsvis och en uppgiven Edward åker hem för kvällen. På vägen hem håller han på att krocka med en annan bil som innehåller människor och det är då han blir involverad i en slags underjordisk rörelse som visar sig vara viktigare än han kunde tänka sig när det gäller att hitta en bättre lösning än ett substitut.

Senaste åren har det varit tätt med vampyr-inspirerande filmer och/eller TV-serier (True Blood t.ex.). Filmerna framställs som romantiska verk med missförstådda varelser. Daybreakers är väl lite tvärtemot kan man nästan påstå. Det är en mörk framtid, folk är desperata och giriga samt allt verkar vara »business as usual«. Tonen i filmen sätts väldigt snyggt inledningsvis där man får lite snabba nyhetsklipp om hur världen ser ut och fungerar 2019. Samtidigt rullar ett antal klipp förbi där man ser vampyrer i vardagliga situationer; väntar på tunnelbanetåget, köper lite blodkaffe i kiosken osv.

Men trots denna schysta inledning faller filmen rätt så kraftigt en halvtimme in då den uppenbara motståndsrörelsen i form av människorna tar vid. Det känns ganska smalt och förutsägbart om vad som komma skall. Dessutom finns det ingen riktig finess i berättarkonsten och karaktärerna är rätt så kliché. Du har din skurk till mäktig företagsledare, en desillusionerad stackars doktor och dennes bror som är lite tvärtom hela tiden. Nä, filmen räcker tyvärr inte ända fram trots en schyst idé och den upplyftande inledande halvtimmen.

The Blind Side (2009)

Posted on by
Reply


Michael Oher är en väldigt stor liten kille som kommer från ett splittrat hem. Hans mamma är nedknarkad och hans far har aldrig funnits i hans liv. Då socialtjänsten tar hand om honom som liten blir han sedan placerad i fosterhem efter fosterhem tills den dagen han får chansen att börja på en ”high school” på grund av just sin storlek. Det är tack vare skolans tränare för football-laget som han ser potentialen i Michael. Det är bara ett problem, Michael är inte så klipsk och har svårt att hänga med i studietakten som är ett förkrav för att få spela football.

In kommer Sandra Bullock som gestaltar den välbärgade Leigh Anne Tuohy som styr sin helylleamerikanska familj med omsorg och kärlek. En kväll ser hon Michael vandrandes längst med en vägkant och hon beslutar sig att ta in honom under sina skyddande vingar. Hon vill hans bästa, pushar på och vill att han verkligen skall lyckas bli en bra footballspelare  mot alla odds.

Till en början var jag rätt osäker på den här sockersöta historien. Man har sett den väldigt många gånger förut, till exempel i Radio med Cuba Gooding Junior som den ständigt överspelande lätt handikappade stackaren. Det var med en viss skepsis jag bänkade mig framför detta verk, och till min förvåning är det faktiskt en riktigt klämkäck historia.  Man lider verkligen med Michael. Det är hela tiden ledtrådar till hans förflutna som format honom till den introverta människa man betraktar.

Michael har haft det tufft, man behöver inte veta i detalj och det räcker. Han kommer från slummen, har haft det väldigt jobbigt i sin barndom vilket även ältas av Leigh Anne, huruvida hon ska fråga eller inte.

Rent allmänt är det en typisk feelgoodfilm där man vet att »the underdog«kommer att lyckas. På det sättet är filmen väldigt förutsägbar. Det som däremot är mer intressant är hur Sandra Bullock gör sitt livs roll i den omsorgsfulla mamman och jag kan bara hålla med. Senast hon gjorde ett så här bra jobb var nog i 28 Dagar som alkoholiserad karriärkvinna inne på rehab. Då var hon dock lite rudis och många tog henne inte på allvar, mycket på grund av Speed-filmerna.

Denna film är nominerad till bästa film och bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare. Hon har en god chans att hugga statyetten men filmen är för smal för att kunna bli årets film.