lätt irriterad

I nåt tidigare inlägg eller flera inlägg har jag kommenterat det här fenomenet med 3D i filmer och att det är värsta grejen. Det är inte värsta grejen, det är värsta hypen. Jag har gått på min beskärda 3D-filmer och för det mesta går jag ut ur salongen med ett suckande ”meh”. Varför? För ingen regissör, som jag stött på, har använt 3D-konceptet till sin fördel för att berätta sin story på ett bättre sätt. Det tillför alltså ingenting.

Med det sagt förblir 3D något av en gimmick-grej. Inget mer.

Häromdagen såg jag J.J. Abrams snacka om den kommande Star Trek 2 (ej originalet, sin nya alltså). Det som jag satte näthinnan på var hans tankegångar till just 3D i Star Trek 2.

Nu citerar jag här lite

Abrams says he wanted to shoot the movie on celluloid film in the anamorphic format, like he did with his first Trek film, “and you can’t shoot 3-D in anamorphic. I didn’t want to shoot it digitally.…I wanted it to match the look of the first and shoot it anamorphically. Then I saw the first movie converted; it was actually really cool. So I was okay with [converting the film to 3-D], as long as I could shoot it the way I wanted to.

Precis där går det så ohyggligt fel. Han vill så klart filma filmen på sitt sätt utan en tanke på 3D-aspekten och då förtas hela grejen med just 3D. Om man inte använder 3D för att förstärka sin berättarkonst på något vis är det skitsamma.

Väldigt ofta i 3D-filmer på bio är det alltid nåt föremål som kommer emot dig i hög fart; kulor, spjut, bråte, svärd (I’m looking at you Pirates 4) med mera. Och det är väl roligt en sekund. Sen blir man fort less.

Därför tror jag att Star Trek 2 i 3D kommer bli ännu en rulle i mängden som lämnar mycket att önska. Många kommer förmodligen bli besviken men en bunt kommer nog tycka det är råballt med rymdskepp som far runt i 3D, men i syvende och sist är det en teknik som inte kommer lyfta filmen avsevärt. Och dessutom ska det postkonverteras, det filmas inte ens i 3D.