lätt irriterad

Många vet att jag är något av en frälst Apple-användare. 30 juli släpps iPhone 4 och det är något jag inte kan missa, så klart. Senast jag ställde mig i kö för en iPhone var sommaren 2008 och då var det iPhone 3G som var på tapeten.

För ett par år sedan var iPhone 3G det senaste, det snabbaste. Men inom mobilbranschen går det undan och nya versioner kommer ständigt ut och min telefon börjar känna sig åldersstigen. Detta leder självklart till att jag måste ha den nya telefonen som verkligen verkar vass på papperet.

Apple är inte som alla andra företag och detta gäller även deras i det närmaste sjukliga kontroll över distributionen av nya telefonen. Av denna enkla anledning måste man bilda kö utanför stans största Teliabutik.

Igår gick jag förbi lite efter kl 18.00 och nog fan hade det krypit dit några människor (4 st) och min plan att dyka upp 05.00 på morgonen kändes genast som en dålig plan. Jag gick hem, såg en västernfilm och så får jag ett mejl av en polare som rapporterar att det har tillkommit ytterligare folk och då var klockan lite före 23.00. Jag tog nästan omedelbart beslutet att bege mig dit för jag tänker banne mig inte missa den här chansen.

iPad-kittet tillsammans med en solstol utgjorde min krigsutrustning och iväg for jag till kön. Jag hamnade på plats nummer tolv vilket jag anser vara helt okej. Sommaren 2008 kvalade jag in på en respektabel plats sju.

Ganska omedelbart känner man att man är bland jämlikar och man behöver inte ”skämmas” för att man står där med andra vuxna individer. En skön stämning infaller naturligt och man börjar småprata med varandra om allt möjligt.

Någon drar fram en kortlek så är man sysselsatt i en halvtimme. Efter det går man en runda i centrum för att döda en halvtimme till. Så där fortsätter det genom hela natten. En så pass simpel sak som att ett brandalarm går igång en bit bort gör så att det går dit ett gäng (jag inkluderad) och undersöker vad som pågår.

Alla i kön är där för en sak, nämligen den sjukt hypade telefonen. Men det är vägen dit som är utmaningen och tidvis blir det lite segt, främst när regnet kommer och förstör en del för många. Det enda man kan göra är att inta överlevnadsläge (sitta och muttra under ett paraply).

Inte ens regn och lite blåst och ett brandalarm som inte tycks vilja sluta tjuta i natten gör någon nämnvärt less och redo att gå hem. Vi fungerar som en grupp och peppar varandra på sublima sätt. Små fatila försök till häckleri av förbipasserande ungdomar fungerar inte och vi alla undrar varför en går runt med en folköl-kartong på huvudet. Det måste vara för att vi är ”förlorarna” enligt häckleriet.

Nu är klockan kring 07.25 och det är drygt 2,5 timmar kvar innan portarna öppnas upp. Sopbilar åker förbi, en och annan tidig arbetare cyklar och/eller går till jobbet. De stannar upp lite och undrar vad som försiggår. Vissa vågar till och med fråga varför vi står här. Frågan möts av entusiastiska deltagare som förklarar gladeligen och svaret möts av ett leende och förmodligen en tyst tanke som kanske låter så här: ”dårar”.